Monica

Från dekoratör till aktivitetscoach: "Här gör jag skillnad i någons liv, på riktigt."

Hon hade jobbat som dekoratör i varuhus i 15 år, men Monica Lyander gav fortfarande 120 procent varje dag. En dag slog det henne, ”om jag ska lägga så mycket energi och engagemang – då vill jag lägga den tiden på något som verkligen gör skillnad.”


Av en slump såg hon en annons för tjänsten som aktivitetscoach inom stiftelsen Stora Sköndals äldreomsorg, i Stockholm. Hon sökte och idag är hon omskriven i medier över hela landet för att ordna aktiviteter som inte alltid kopplas ihop med äldreboende.


Bland annat Expressen och Aftonbladet har skrivit om när de gick ut ett gäng och körde snöbollskrig, åkte pulka och gjorde snöänglar. 


– På ett sätt är det sorgligt att det ens blir en nyhet, säger Monica, det borde vara en självklarhet att få gå ut och ha skoj i snön om man själv vill oavsett ålder.


Våren 2018 planerade Monica och ett gäng boende på Kyrkbyn en resa till Gotland och i maj var de iväg. Resan blev en riktig succé!


Vad innebär ditt jobb? 

– Det är inte bara ett jobb, det är också så jävla roligt. Jag vill försöka uppfylla de äldres önskningar i den mån det går. Om det så handlar om att gå ner till köket och baka, åka till Gotland eller Kolmården, boxas eller åka pulka. Jag ser oldisarna som mina vänner och vi gör saker som vänner gör ihop. 

"Det borde vara en självklarhet att få gå ut och ha skoj i snön om man vill, oavsett ålder"

Vad är det som får dig att trivas bättre i äldreomsorgen än i butik? 

– I butik gick jag hem och var euforisk för att jag hade lyckats göra ett fint skyltfönster, sålt något eller hjälpt en kund. Här går jag hem och har gjort skillnad i någons liv, på riktigt. 



"Vi känns som en familj. Jag tror att man mår bättre och är gladare om man har vänner runt omkring sig, så jag försöker få alla att lära känna varandra.", berättar Monica.


Du refererar till de boende som en familj, berätta?

– Som nu innan jul pyntade vi, strök gardiner, och hängde stjärnor, vi satt samlade runt granen och hängde upp pynt och ljusslingor. Vi pratade och delade minnen. Vi känns som en familj. Vi hjälps åt, den som inte når upp får hjälp av någon annan, vi ser på varandra, skrattar. Jag tror att man mår bättre och är gladare om man har vänner runt omkring sig, så jag försöker få alla att lära känna varandra. 



"Hon la armen om mig och sa: Jadu Monica, vi alla kommer dö ifrån dig - om det vill sig väl. Det är bara att deal with it."


Finns det något minne som är extra starkt? 

– Jag minns när det slog mig jag kommer behöva acceptera att alla kommer dö ifrån mig, det är ju ett äldreboende. En kvinna hade gått bort och jag gick för att berätta det för hennes bästa väninna. Jag grät och grät. Då la hon armen om mig och sa ”Ja du Monica, om du ska jobba här med oss får du nog bara acceptera att vi alla kommer dö ifrån dig - om det vill sig väl. Det är bara att deal with it.”